Förlossningsberättelse Del 2
Fortsättning förlossningsberättelse...
Måndag kl:2300 kallar de på en läkare på grund av bebisens fortsatta höga puls och de börjar diskutera om att ta ett skalpprov på bebisens huvud för att få mer exakta värden än CTG:t.
Tisdag Kl:0020 undersöker de mig och det visar sig att jag nu är öppen 3 cm och att livmodertappen är helt utplånad. I samma veva får jag även ta till lustgasen och värkarna är nu riktigt täta. Jag kan knappt andas mellan dem.
Jag vet att jag frustar fram att jag inte kan förstå hur vissa kvinnor klarar sig hemma tills de är öppna 4-5cm, det hade aldrig gått! Men barnmorskan inflikar att de värkarna jag får är mer kraftfulla i och med igångsättningen, då det är på 'konstgjord' väg och inte kroppen själv som framkallar dessa.
Kl: 0045 sätter de skalpprovet de tidigare diskuterat.
Detta var nog de värsta med hela förlossningen tror jag! Värkarna kom supertätt och jag fick liksom ingen paus emellan. Samtidigt slängde de upp mina ben i en 'gyn-ställning' och skulle in med något typ av rör med ficklampa och grejjer. Detta berättade min man i efterhand och jag är glad att jag inte såg vad de 'körde upp' där nere. Det värsta var att allt skedde på samma gång; Fick värk samtidigt som de höll på där nere och så fick jag världens kramper i vaden! haha Ja skrattretande!
Kl:0100 fick jag Bricanyl i benet. Det gjorde att värkarna kom glesare och att jag hann andas mellan varje. Underlättade enormt!
Läkaren som var där frågade ändå om jag ville ha EDA, hon såg på mig att jag verkligen led. Och även om jag tänkt att jag skulle klara mig långt utan bedövning så kändes det som en lättnad när hon frågade. Ja tack!
Någonstans här ber de mig även gå på toa och kissa (underlättar ju om bebis vill komma ut) och då känner jag hur illamåendet bara sköljer över mig. Mindes att vi på föräldrakursen diskuterade att man kunde bli just illamående vid 7-8cm då bebisen passerar Spineataggarna (?!)
Kl: 0140 förberedde de mig för EDA. Samtidigt var de tvungen att sätta om det där sabla skalpprovet pga. att vår lilla solstråle hade såååå mycket hår, så den lossnade hela tiden! haha
Samtidigt ökade de även på lustgasen.
Kl:0205 visar det sig att jag är öppen 9-10 cm och tiden för EDA finns inte längre, så de beslutar att lägga Spinalbedövning istället!
Vilken lättnad! Jag blev som 'mig själv' igen, kände ingen smärta. Låg och pratade om ditt och datt ;)
Kl: 0245 känner jag ett enormt tryck nedåt. Kroppen själv liksom bara trycker på och det liksom känns som att jag ska (ursäkta uttrycket) skita på mig. Barnmorskan verkar inte riktigt tro att krystvärkarna redan dragit igång, men efter en närmare undersökning så förstår hon varför jag känner som jag gör!
Den känslan var verkligen annorlunda och jag förstår nu varför alla säger; du känner när det är dags att krysta!
Kl: 0255 Med tanke på min spinalbedövning så känner jag dock krystvärkarna väldigt sent, så de blir liksom ineffektiva. Det hinner liksom inte hända så mycket under den korta stunden jag uppfattar värken, så de kopplar på värkförstärkande dropp.
Kl: 0325 Eftersom jag är så pass bedövad så får barnmorskan guida mig lite i vart jag ska trycka på och det gör att jag verkligen gör framsteg i krystarbetet. Hela tiden under krystvärkarna får jag höra att bebisen har såååå mycket hår! haha
Kl: 0337 föds vårt älskade lilla mirakel fram, med handen vid ansiktet - men hon andas inte!
Jag kände oro, men kunde varken gråta eller bli hysterisk. Som min man uttryckte det; man kände sig helt apatisk.
Efter flera försök med massage och annat för att få liv i henne, så klippte de navelsträngen och stormade ut med henne. Min man följde med bebisen och resten av sköterskorna. Han berättade att det trycktes på en knapp och in stormade läkare, flera barnmorskor, narkosläkare och annat.
Jag blev naturligtvis liggande kvar på britsen och efter några minuter kom en sköterska in och sa att hon börjat skrika. Vilken lättnad! Fast just i det ögonblicket visste jag inte att det var en flicka, allt hände så snabbt och det var liksom ingen som reflekterade över könet.
Efter en stund kom min man in med vår lilla solstråle och jag fick henne på bröstet - vilken mäktig känsla!
Nu lever vi i vår omtalade lilla bebisbubbla några dagar till innan det är dags för pappa att börja jobba igen. Bävar lite för det och känns aningens läskigt, men vi ska väl klara det också antar jag =)
Önskar bara att va hemma liiiite längre, det är ju så mysigt!
Fråga gärna om det är något ni funderar över, så svarar jag på det jag kan!
6 kommentarer
Oj ska läsa din berättelse nogare nästa gång jag är in, är lite tröttis nu. Men skummat igenom, samt kände lika att det var läskigt då han skulle börja jobba igen, men det går bättre än man tror. Nu har ju jag haft han hemma i flera veckor på sem. Han började jobba idag igen och det gav mig ångest hela helgen att vara ensam igen och vara största ansvaret.
Men det gå ju alltid bra, man oroar sig mest i onädan, hihi
Svar:
Catrin
Stort grattis till er skatt! Det är häftigt vad mycket kroppen klarar av.
Ta hand om er!
Svar:
Catrin
Spännande o läsa om er berättelse! Va oerhört skrämmande att hon inte andades! Hon är bedårande fin, vad duktig du är som klarade av o gå över så länge samt en utdragen förlossning
Svar:
Catrin
Tänk vad man klarar av... och vad läskigt att hon inte andades först.. men skönt att allt gick bra ;)
Vi badae pärlan efter en vecka. Tvättade bort lite gammal blod och slem bara när vi kom hem som satt fast i håret o så :)
går det bra för er?
Svar:
Catrin
Vad skönt att allting gick bra och stort grattis till er dotter.
Svar:
Catrin
