Första veckan med pappa-tillbaka-på-jobb har passerat och det har vart både upp och ner. Känslorna har vart utanpå kroppen kan man säga och jag har haft väldigt lätt för tårar.

Första dagen var värst och jag kände mig så otillräcklig som mamma. Julia har vart väldigt orolig till och från och ibland skriker hon så att mitt mammahjärta spricker. Vi antar att det är magknip, då hon vrider sig och spänner varendaste ben och muskel i hela kroppen. Otroligt frustrerande och i de situationerna finns det inte mycket man kan göra annat än typ massera och finnas nära och trösta. Hua!

Ska nog försöka ta mig till apoteket i veckan för att inhandla de där dropparna och se om magen blir bättre.

Har ni andra tips vad som hjälpt för er så får ni gärna kommentera!

 

 

 

 

Kl: 0045 sätter de skalpprovet de tidigare diskuterat.

     Detta var nog de värsta med hela förlossningen tror jag!  Värkarna kom supertätt och jag fick liksom ingen paus emellan. Samtidigt slängde de upp mina ben i en 'gyn-ställning' och skulle in med något typ av rör med ficklampa och grejjer. Detta berättade min man i efterhand och jag är glad att jag inte såg vad de 'körde upp' där nere. Det värsta var att allt skedde på samma gång; Fick värk samtidigt som de höll på där nere och så fick jag världens kramper i vaden! haha Ja skrattretande!

 

Kl:0100 fick jag Bricanyl i benet. Det gjorde att värkarna kom glesare och att jag hann andas mellan varje. Underlättade enormt!

     Läkaren som var där frågade ändå om jag ville ha EDA, hon såg på mig att jag verkligen led. Och även om jag tänkt att jag skulle klara mig långt utan bedövning så kändes det som en lättnad när hon frågade. Ja tack!

 

Kl: 0140 förberedde de mig för EDA. Samtidigt var de tvungen att sätta om det där sabla skalpprovet pga. att vår lilla solstråle hade såååå mycket hår, så den lossnade hela tiden! haha

Samtidigt ökade de även på lustgasen.

 

Kl:0205 visar det sig att jag är öppen 9-10 cm och tiden för EDA finns inte längre, så de beslutar att lägga Spinalbedövning istället!

     Vilken lättnad! Jag blev som 'mig själv' igen, kände ingen smärta. Låg och pratade om ditt och datt ;)

 

Kl: 0245 känner jag ett enormt tryck nedåt. Kroppen själv liksom bara trycker på och det liksom känns som att jag ska (ursäkta uttrycket) skita på mig. Barnmorskan verkar inte riktigt tro att krystvärkarna redan dragit igång, men efter en närmare undersökning så förstår hon varför jag känner som jag gör!

     Den känslan var verkligen annorlunda och jag förstår nu varför alla säger; du känner när det är dags att krysta!

 

Kl: 0255 Med tanke på min spinalbedövning så känner jag dock krystvärkarna väldigt sent, så de blir liksom ineffektiva. Det hinner liksom inte hända så mycket under den korta stunden jag uppfattar värken, så de kopplar på värkförstärkande dropp.

 

Kl: 0325 Eftersom jag är så pass bedövad så får barnmorskan guida mig lite i vart jag ska trycka på och det gör att jag verkligen gör framsteg i krystarbetet. Hela tiden under krystvärkarna får jag höra att bebisen har såååå mycket hår! haha

 

Kl: 0337 föds vårt älskade lilla mirakel fram, med handen vid ansiktet - men hon andas inte!

     Jag kände oro, men kunde varken gråta eller bli hysterisk. Som min man uttryckte det; man kände sig helt apatisk.

 

Efter flera försök med massage och annat för att få liv i henne, så klippte de navelsträngen och stormade ut med henne. Min man följde med bebisen och resten av sköterskorna. Han berättade att det trycktes på en knapp och in stormade läkare, flera barnmorskor, narkosläkare och annat.

Jag blev naturligtvis liggande kvar på britsen och efter några minuter kom en sköterska in och sa att hon börjat skrika. Vilken lättnad! Fast just i det ögonblicket visste jag inte att det var en flicka, allt hände så snabbt och det var liksom ingen som reflekterade över könet.

Efter en stund kom min man in med vår lilla solstråle och jag fick henne på bröstet - vilken mäktig känsla!

 

Nu lever vi i vår omtalade lilla bebisbubbla några dagar till innan det är dags för pappa att börja jobba igen. Bävar lite för det och känns aningens läskigt, men vi ska väl klara det också antar jag =)

Önskar bara att va hemma liiiite längre, det är ju så mysigt!

 

Fråga gärna om det är något ni funderar över, så svarar jag på det jag kan!

 

 

 

 

 

 

 

Lördagen den 9 augusti hade jag gått över exakt 14 dagar och vi åkte in till förlossningen kl:1600 för eventuell igångsättning. Jag blev undersökt av en barnmorska som konstaterade att jag var öppen 1,5 cm och att livmodertappen var opåverkad.

     Jag blev inte direkt förvånad, då min graviditet i princip varit en dans på rosor och att jag inte känt den minsta värk /sammandragning. Just då avundades jag de som känt onda värkar flera dagar innan förlossning och pinat sig genom sin graviditet, för de hade ju åtminstone påbörjat sin 'latensfas'.

 

Vi tog beslutet att åka hem den eftermiddagen och återkomma dagen efter i förhoppning om att det skulle dra igång av sig självt.

 

 

 

Kl: 2245 bestäms det att jag ska få en lätt sovdos för att kunna sova och vara utvilad till morgonen efter.

     Någongång efter kl:0300 på natten vaknar jag av att en kvinna skriker hysteriskt i rummet bredvid. Lät som att hon verkligen hade panik och jag hörde hur de trycktes på larmknappar och såg framför mig hur personalen fick hålla fast henne för att hålla henne lugn. Usch det var hemskt och jag blev riktigt skrämd, men lyckades somna om.

 

Måndagen den 11 augusti vaknade vi strax efter kl:0700 och gick upp för att äta frukost.  Efter en undersökning visade sig livmodertappen vara utplånad till 50% men att jag fortfarande bara var öppen ca 1,5cm.

De beslutade att gå vidare med Minprostin, som är en gel de applicerar vid livmodertappen för att få den att mjukna och utplånas.

     Eftermiddagen passerade och jag kände inte mycket. Började kännas hopplöst och man trodde aldrig man skulle få se bebis!

 

Kl: 1600 fick jag ytterligare en dos med Minprostin, något starkare dos denna gång.

     Vi åt middag som vanligt runt kl:1700 och dröjde oss sedan kvar i dagrummet där vi pratade med några nyblivna föräldrar till en fantastiskt söt liten kille. Sååå avis man var då och man kunde verkligen inte slita blicken från honom. Under tiden vi satt där började jag känna av smärta i ryggslutet, så vi gick ut på balkongen och det kändes skönt att få stå lutad mot räcket och liksom 'kuta' med ryggen.

 

Kl: 2130 började jag känna att värkarna var lite halvjobbiga. Andades mig igenom de värsta och hade då svårt att prata om något annat. Bestämde mig för att hoppa ner i ett varmt bad, men ville att min man skulle rådgöra med personalen först att det var okej - och de gjorde tummen upp.

     Just det varma badet var verkligen underbart! Värkarna liksom avtog och jag njöt verkligen! Tyvärr fick jag bara ligga i till ca 2200, då barnmorskan som då gick på skiftet bestämt ville ta ett CTG just då.

 

 

 

 

Ja den existerar verkligen - bebisbubblan.

Men tiden nu går alldeles för fort och på tisdag ska vår älskade pappa tillbaka till jobb och vardagen ska infinna sig. Man ska få nån typ av rutin och mamma ska rodda med det mesta själv dagtid - läskigt!

Men det ska funka! Det måste ju funka ;)

 

Tisdagen den 12 augusti 2014 valde hon äntligen att titta ut vår älskade prinsessa. Det är ofattbart men ändå så självklart!

Svårt att hitta tiden till att sätta sig här och plita ner några rader också. ;)

Allt gick bra trots 16 dagar över tiden, en besvärlig igångsättning och ett dramatiskt avslut. Det är klart att man fortfarande känner sig lite mörbultad, men all smärta är såååå värt det!

Mkt hår har hon vår älskade Julia <3

Om ni är intresserade av en mer detaljerad sammanfattning av förlossningen så säg till. I så fall sätter jag mig med det när tid finns ! 

Igår var vi iväg på UL igen för att kika så att allt med bebis var okej. Vi var då i v. 41+3 .

De kollade så att Bebis får tillräckligt med näring, mäter livmodern och uppskattar vikten på barnet.

Allt såg jätte bra ut och den verkar helt enkelt ha det för bra där inne, men det var så härligt att få se vår lilla skatt igen. Vi fick ju med oss bilder hem och det är häftigt att kunna jämföra med dem vi fick med oss i v 18.

 

På lördag har vi gått över två veckor och där i krokarna är max här i Nyköping, plus / minus några dagar beroendes på belastning på BB och hur mamma och bebis mår.

Så i helgen har vi fått en tid för 'ställningstagande' till en igångsättning om inget hänt innan det. Men risken finns då att man skickas hem igen pga. att de ej har tiden just då, alternativt att de sätter igång en.

Så det är jätte svårt att veta vad man ska ställa in sig på för att inte bli besviken..

 

Mina personliga tankar om allting är att jag vill att det ska sätta igång av sig själv. Då är både min kropp och bebis redo för vad som komma skall. Alternativet är ju själva igångsättningen på konstgjord väg och det skrämmer mig lite efter att ha läst på om det lite..

Känns som att allt sätter igång så 'kraftigt och plötsligt' då, samtidigt blir risken för ev. kejsarsnitt är större fattar jag det som.

 

Jag nojjar över det mesta nu som ni märker, men oavsett så har vi vår bebis snart och vi får hoppas att allt flyter på som det ska!

 

Nästan en vecka har gått sedan sist och nej ingen bebis än.

Det är ju otroligt hur det kan vara så mysigt i magen att h*n verkligen inte vill komma ut. Idag ligger vi + 11 dagar och igångsättning närmar sig. Tänkte skriva mer om det i ett separat inlägg ikväll...

 

Nu tänkte jag att ni ska få en kik på en liten del av vårat sovrum där jag bla har hängt upp vimplarna jag sydde för en tid sedan...